Kris

Nu är det fan kris i hjärnan.
Fy fan.
Arg ska jag inte säga att jag är men, det är fan inte lätt. Det är fan inte mycket i denna värld som är lätt.
Men hur 17 kan man flytta ihop när man inte ens har varit tillsammans en månad.
Är det bara för jag inte har något bättre för mig som jag tänker på dem?
Men what the fuck. Undra om de använder sina hönshjärnor eller vad?
Jag känner mig iaf sjukt ensam.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till...
Det lustiga är att när jag är på jobbet tänker jag inte alls på det.
På jobbet känns allting bra. Många fina människor att driva runder med.
Där är det toppen.
Men sen när man kommer hem, då slår ensamheten till.
Jag undrar om det är honom jag saknar eller det är någon att prata med.
Jag hoppas/tror att det är någon att prata med.
För hur fan skulle man kunna sakna honom?
Han som lämnar en för ingeting.
Han som inte bryr sig.
Jag tror jag ska gå å lägga mig i en snödriva, och bara ligga kvar där.